Wish you were here
Tänkte nu ta mig tid och berätta allt som hänt ang. min pappa. Tar allt från början...
Lovet hade precis börjat och jag var överlycklig, det var tisdag 21 februari 2012. Mamma hade åkt och jobbat och jag var ensam hemma. Vaknade av att hemtelefonen ringde. Är så van att det aldrig är ågot viktigt när någon ringer till den så orkade inte gå upp för att svara. Somnade om och någon halvtimme senare vaknar jag av att mamma kommer hem.
Jag kommer ihåg att jag frågade vad hon gjorde hemma så här tidigt. Det vart tyst ett tag.. Fick sedan svaret som jag såväl kommer ihåg
- Det har hänt en olycka, Pappa är död..
Dom där 8 orden sitter fastklistrade i mitt huvud. det går inte en dag utan att dom gör sig påminda på ett eller annat sätt.
Jag visste inte hur jag skulle reagera. Trodde allt bara var ett skämt. Klarade inte av att prata med någon den dagen utan satt ensam i min säng med musik i öronen och grät, hela dagen, hela natten.
Jag har fortfarande inte klarat av att prata med någon i min familj om det här. Men jag har hört när mina bröder och min mamma pratat om det. Min bror hade sovit hos pappa den natten och vaknat av att pappas jobbarkompis ringt och frågat vart han var. Min bror Johan gick då och skulle väcka pappa som han trodde låg och sov. Men pappa vaknade aldrig. Han hade tagit sist sista andetag och det märkte Johan snabbt. Mer än så vet jag inte och jag vill inte heller.
Nu i efterhand har vi fått reda på vad han dog av. Jag blir så jävla ledsen när jag skriver det här men hjärtat hade bara stannat. Inga fel på han och inga fel på hjärtat. Det hade bara stannat när han låg och sov.
Tårarna rinner. Varför ska allt vara så jävla orättvist för? Varför just han? Frågorna är många..
Begravningen var iallafall nu i fredags. Alltså fredag den 16/3. Allt var så fint, även om det ända jag gjorde var att gråta. Började gråta direkt när vi gick in i kyrkan och jag såg kistan. Det är en bild jag har i huvudet som aldrig kommer försvinna.
Väldigt suddig och dålig bild jag vet.
Allt känns så värdelöst utan dig pappa. Jag skulle göra precis allt för att ha fått säga hejdå och ge dig en sista kram och säga att jag älskar dig. Varje dag går jag och ångrar saker jag gjort och som jag kanske borde gjort annorlunda. Det fanns så mycket vi inte hann göra och du försvann alldeles för tidigt. Tanken på att du inte kommer få vara med längre i min uppväxt gör ont. Jag kommer aldrig få se ditt leende när jag klarat körkortet, ditt leende när jag tar studenten eller ditt leende när jag blir vuxen och du blir morfar.
Pappa jag älskar dig. I can´t make it without you<3
Kommentarer
